Min Moriarty

Under ett kapell. Det var där vi brukade hålla till. I en liten prick för två fanns det inga begränsningar. Allt var ursäktat. Du, jag och Van Basten mot resten. Så länge det fanns en potentiell runda till levde vi vidare.

Nu har den sista potentiella rundan gått och du finns inte längre. Livet är lite mer ensamt, nu än då. Även om vi de sista åren inte umgicks så mycket, fanns du alltid där som bollplank eller något. Någon att alltid slänga iväg en lös tråd till. Kan än komma på mig själv med att haka av en tanke och skicka iväg den till dig. Men nu är det för sent. Vi får ta det ett annan gång.

R som sakta men säkert gled ifrån dig, sa att han nu efteråt återigen kunde omfamna dig. Oron över hur det sista kapitlet skulle se ut var nu över. Och så är det väl, slutet innebär på något sätt makt. Makten över min egen berättelse. Inget kan längre hända som kan rucka på den.

Dean Moriarty - den ständigt studsande kompisen, alltid med något nytt upptåg i innerfickan. Att jag i relationen såg mig som Sal Paradise var kanske inte så märkligt. Vid sidan om, betraktande, utan att själv ta för stora risker, men ändå där. I fiktionens värld är det naturligtvis var och en fritt att skruva hur man vill, men Dean Moriarty? Nej, någon Dean Moriarty var du aldrig. På sin höjd var det mitt sätt att säga förlåt. Förlåt till min bakgrund. Den skyddade akademikerverkstaden, där möjlighet efter möjlighet rullades ut, utan att ansvar behövde utkrävas.

Din bakgrund var allt annat än skyddad. Dina femton minuter bestod i ett mittuppslag om maskrosbarn. Ett mittuppslag som hamnade på dig efter ett inbrott på en mack. Tidningen var egentligen bisittaren, det var folkölsflaket ni ville åt. Jag skruvade förresten lite när jag drog till med femton minuter. Ett annat mittuppslag tolv år senare. En man i trettioårsåldern med en fastkedjad väska vid sin sida. Tio miljoner är mycket pengar och det var du som var ansvarig. Tidningen under västen och ett önskemål om ett varv runt kvarteret fick dig att vifta till med tidningen. Men utan framgång, vilket knappast kan ha varit din avsikt. Mer ett sätt att testa ingångar och utfall.

Det första riktiga samtalet tror jag skedde mellan Hallsberg och Katrineholm. Jag tror jag kunde din typ. Den hårda, som drar allt till sin spets för att inte hamna i underläge. Med tiden lärde jag mig att hårdheten aldrig var det första eller det andra. Den bara var. Med de skitigaste av förutsättningar hamnade du bland värstingar utan framtid och även om du inte heller hade nån framtid, ville du formulera dig. Inte nödvändigtvis litterärt, utan mer som människa.  Livet var nåt mer än att vara tuffast i klassen. Jag har aldrig varit varken tuffast eller populärast i klassen. Mer sett mig som den smygande, alltid i periferin.  Ett akademikerbarn med dåligt självförtroende. Därför blev jag lite tagen av att du, tuffast i klassen, satt och lyssnade på vad jag hade att säga. Vi delade båt, bara du och jag. I närheten av Flen hittade vi en klang som bara var din och min.  Minns inte riktigt hur vi började. Möjligen var det berusningen, men helt plötsligt satt vi och pratade litteratur. Böcker vi läst och ville läsa. Några veckor senare fick du panikångest när de gröna lastbilarna backade in på uppställningsplatsen och istället för Bulid blev det det mer rofyllda Kungsängen.

I normala fall hade vi aldrig träffats igen eller i alla fall inte på det viset som blev. Men saker sker och ibland tar man en väg istället för en annan väg. Vi var några stycken som höll kontakten och framförallt var det P jag höll kontakten med. Som den besökare jag alltid varit var det också jag som sakta men säkert integrerades med folket från Sollentuna. Ett sällskap där du också hörde hemma. Det dröjde dock några år innan sömnlösheten förde oss samman på riktigt. P satt och sålde kontorsmaskiner och i väntan på kunder fungerade fikarummet som en samlingslokal för oss andra. Sömnens avigsidor bubblade upp och var alltid där som ett mögligt täcke fylld med lite ironi. Vi började nästan föra bok om den gångna nattens timmar på den goda sidan.

Sedan dess har jag naturligtvis formulerat det på lite olika sätt men din indirekta förmåga att alltid kunna vända på myntet var det som gjorde dig så älskvärd. Visst fanns det goda råd om får och whisky men det var inte riktigt det som gav näring. Näringen bestod istället i att det funkar ändå. Skruvade man på det ett varv hamnade man i förarsätet igen till slut. Mina sömnproblem försvann på sitt sätt när jag blev pappa eftersom sömn då blev något av en bonus. När normaltillståndet är sömnlöshet har man inte tid att ligga och vrida sig. Men tio år tidigare var det du som hjälpte mig. Insikten i att man är sitt första och sitt andra på en gång, har jag dig att tacka för. Och från den sommaren fanns du alltid där. Inte som en rådgivare, utan som människa. En människa som aldrig speglade sig, en människa som aldrig lyfte ett fuktigt finger. En människa som alltid bottnade i motsägelserna. Inga borden, bara existens. Kom i min famn, vi är inte homogena.

Nej, nån Dean Moriarty var du aldrig. Det var snarare du som var Sal Paradise. Och jag var, ja vem var jag? Just nu är jag kanske han med det långa arket. Det var kanske din bror som var Moriarty? Den barntillåtna Moriarty som med full kraft rusade från sin bakgrund. Den amerikanska drömmen som med sina nakna händer skapade ett imperium. På ytan verkade det som att du på ytan bottnade bättre i ditt förflutna. Möjligen märkte du inte sankmarken eller så sket du bara i det. Må bra, är alltför ofta ett tveeggat svärd.

Nej, din bror var heller aldrig nån Moriarty, snarare maskrosbarnet illustrerat. Mest Moriartylik i vår bekantskapskrets är kanske E. E som in i minsta detalj spelade rollen som huvudperson i en Sture Dahlström-roman. Det fanns inget yttre bara en inre rytm. Rena och hela kläder var borgerligt krimskrams som störde rytmen. E dök för första gången upp i korridorerna på bårhuset . Han hade sökt sig till de allra nedersta regionerna av KS för att klä av sig sin bakgrund. Fram tills dess ett underbarn med alla rätt skrivet i pannan. Den mörka sidan blottades under ett slagsmål om mästartiteln i dendrologi. Ett möte som urartade. En kamp utan publik men med klor. Rytmen som aldrig ville sitta still förde honom till två bröder under jord. E hade upptäckt tjusningen med skavsår och ville ha hjälp att formulera sig. Inget E gjorde var måttfullt. Han stängde in sig i en månad med cola och skorpor. Inget skulle få störa rytmen av skrivmaskinsknatter. En månad och tvåtusen sidor senare ringde han och ville ha tips om lämplig kopiator. Du fick den stora äran att vara korrläsare. För varje anmärkning växte E som ansåg att redigering var för daglönare. Konstnärer ratade allt form av radbrytning. En refuserad roman är också en roman ansåg E, som även med emfas såg sitt eget geni devalveras om verket skulle ges ut. Att ges ut skulle vara det slutgiltiga nederlaget och beviset på att han inte längre var ett geni. Livet skulle fabuleras inte tvärtom. Regler och konventioner var för den nedtryckta massan. En bil skulle exempelvis framföras litterärt, inte trafiksäkert. Den enda förutbestämda ordning som rådde hemma hos E var bilnyckelns placering. Eftersom E vid sidan av annan läsning alltid läste om en bok av Sture Dahlström användes nyckeln som bokmärke. Bokmärket användes sedan som riktmärke för bilistens kynne och fullpumpad med Frans Fitzenstrahl eller Caotico Himmelstrutz begav han sig sedan ut i trafiken.

Vet inte om det var du som nämnde det eller om det var någon annan stig men det sista livstecknet  var spår från en psykakut. E hade rymt för att gifta sig på en finlandsfärja. Så kan det gå. Minns även att du några år tidigare hade fått en stämningsansökan hemskickad. Okunnig om hur den sociala proceduren ser ut kontaktade han en advokat istället för att lyfta på luren eller skicka iväg ett mejl. Tror förvisso inte att mejl var kommunikationsgången hemma hos E. Skrivmaskin och tipp-ex var nog in i det sista verktygen hemma hos E. Ett hem där var sak aldrig hade sin plats. Ett besök hos E var alltid förenat med livsfara. Huller om buller var hans livselixir och en felbedömd rotning kunde innebära något vasst i andra änden. Svettiga strumpor, begagnade pizzaslajsar och maskinskrivna ark slogs alltid om saligheten hemma hos E. Från 5.0 på naturvetenskaplig linje till ett avgasrör på Sergels torg. Har ingen aning om vad E gör idag eller om han överhuvudtaget är här längre, men jag kan trots att det säkert är tjugo år sedan, fortfarande måla upp hans manierade röst för mitt inre.

Min Moriarty handlar kanske inte så mycket om utfall som ingång. Vi kom från helt olika världar men möttes i ett här och nu eller där och då. Vi möttes för att det är så man växer. Jag vet att många som mötte dig, mötte dig i tron att du var din historia.

Du fortsatte att formulera dig och jag tyckte alltid att du hade den stora berättelsen i dig. Som en Slas i storform kunde du formulera tankar om integration på ett fullständigt självklart vis. Den enes behov av de andre. Men utan att någonsin uttalat tala om invandring eller integration, du var alltid mer mänsklig än så.

Saknar dig som mest i tider av uthängningar och skampålar. Inte för att du skulle försvara handlingarna, utan för att du mer än någon annan jag känt såg det mänskliga. Ett missriktat skämt eller en förlupen fördom kunde du naturligtvis ifrågasätta, men du dömde aldrig. Du hade aldrig något behov av att sätta dig själv i ett moraliskt förarsäte. Du var aldrig någon "typ" man kunde ringa in. Du hade aldrig något behov av att luta dig tillbaka mot en grupp av likasinnade. I detta låg förmodligen också din förmåga att se och bekräfta andra, oavsett vilka de var eller var de kom ifrån

Jag var förresten och hälsade på igår, vet inte om du märkte det. Du saknade sten. Vet att vi i ett av våra oändliga samtal genom åren satt och spånade på vilken den optimala åldern för döden skulle vara, förutsatt att man på den andra sidan skulle få gå in i evigheten där man lämnade jordelivet. Man ville ju ta med sig lite visdom och erfarenhet men utan att vara allt för skruttig.

Skulle också vilja berätta om en annan ruta.  En sensommarkväll, på väg till den lokala ICA-butiken möts jag av stoj och glada tillrop från en balkong. Ju närmare jag kommer hör jag att det lyssnas på musik och att det skålas och skrålas i takt till Lundell. Unga män, tuffare än Tarzan, på väg ut i Stockholmsnatten. Vi går mot bättre tider. Tro mig, tro mig. Var tvungen att sätta mig ner. Som tur var hade jag solglasögonen på mig.

Saknar dig.